Hjorters kapell – en fotoutställning av Bruno Ehrs

Gotlands Museum bjuder in till en stillsam och närvarande fotoutställning av Bruno Ehrs, som skildrar Hjorters kapell i Burs. Genom 28 fotografier har Bruno Ehrs skapat en tolkning av kapellets andliga stämning, där ljus, tystnad och tid träder fram i bild och gestaltning.

Vernissage: 28 juni kl. 13
Plats: Gotlands Museum
Utställningsperiod: 28 juni – 17 augusti 2025

——————————————————

Platsen

Snickaren Jöns Hjorter hade i 30-årsåldern blivit frälst vid ett bönemöte och beslutat att skapa sin egen väckelserörelse. År 1860 stod kapellet klart, byggt under hans ledning och utfört i stram enkelhet.

”De gingo sin väg fram, tysta och stilla och voro i sitt leverne mycket anspråkslösa. De följde nådens ordning”.

Hjorterianerna var allvarsamma och ålderdomliga. För att inte frestas att samtala om värdsliga ting inför sammankomsterna vandrade församlingen i led till kapellet, en och en, svartklädda under sträng tystnad. De läste ur Karl XII:s bibel och sjöng från Wallins psalmbok från 1819, trots att nya upplagor kommit ut som ersatte dessa. ”Skall man ha ett rent Herrens ord så måste man söka det från de förra tiders upplagor”, resonerade församlingen.

Jöns Hjorter avled år 1874 och efter hans bortgång kom ingen att efterträda honom och församlingen upphörde efter en tid. Idag används kapellet sparsamt någon gång per år.

Bakgrund

– Du har väl besökt Hjorters kapell, sa en vän till mig då jag besökte honom på södra Gotland.

Hans livfulla beskrivning av det övergivna och besynnerligt välbevarade kapellet gjorde mig nyfiken och förundrad.

– Kan jag åka dit nu, fastän det redan är sent, tänkte jag? Jag ringde klockaren i Burs och en timme senare låste jag upp dörren till kapellet och gick in.

Utförandet

Redan vid mina första steg in i Hjorters kapell blev jag tagen av rummens allvar och dess anspråkslösa skönhet. Där de vardagliga tingen fick en förhöjd betydelse, som om de ville berätta en historia för var och en som varsamt gick in i rummet.

Om ljuset som sällsamt berörde de skavda bänkarna, om doften av slitna psalmböcker som prydligt ställts i sina bokhyllor. Vördsamt satt jag mig ner på en pall och såg mig om. Blicken gick mot psalmnummertavlans matta siffror i metall, vars uppgift för länge sedan förlorat sin betydelse.

Plötsligen känner jag en saknad över något okänt jag mist, vad är det jag ser och inte ser i rummet som får mig att känna så? Är det rummets värdighet av något okänt som får mig att fundera? På det slitna golvet ser jag ett ljusspel med sol och skuggor. Kan det bli en bild?

Tack för generöst stöd:

SÄLLSKAPET  DBW

WILHELMINA VON HALLWYLS GOTLANDSFOND

RAGNAR OCH LYDIA NILSSONS STIFTELSE