Skeletten berättar

Döden angår oss alla men sätten att förstå och hantera döden skiljer sig åt, i historien och även idag. Begravningsplatser är viktiga för samhället och har förmodligen varit så i alla tider, även om döden inte har en självklar eller synlig plats i vår nutid. Museer är ett av ytterst få platser i vårt samhälle där mänskliga kvarlevor som skelett från gravar kan ses.

Människor har bott på Gotland i nästan 10 000 år. De äldsta lämningarna är 9 400 år gamla och därmed bland de äldsta i Sverige.

Här finns bland annat Stora Bjersmannen, ett av de äldsta funna människoskeletten. Mannen är begravd i sovställning och har fått två hjorthornstaggar med sig i graven. Skador på skallen och käken tyder på ett våldsamt liv. I kroppen fanns små, vassa flintspån från en pil som troligtvis orsakade mannens död.

I utställningen finns också Igelkottskvinnan som levde under yngre stenålder, ca 2 800 f.Kr. Igelkottskvinnan dog när hon var i 20-årsåldern och begravdes med flera igelkottskäkar och -taggar.

Vi vill visa människorna bakom de utställda föremålen. Den tid de levde i och vilka likheter det finns med dagens värld. Vi undersöker och tolkar gravplatser och gravar, den begravdes kvarlevor, de gåvor som hittas i gravarna och även själva gravtypen. Via förhistoriska och historiska gravar kan vi förstå traditioner och levnadsvillkor.

Begravningar och kremeringar markerar den dödes bortgång och ger tröst åt de sörjande. Begravningsplatser visar på samhällens sätt att förstå och hantera döden. De är även tillgängliga och levande och historiska arkiv för att förstå hur olika tider sett på religion, konst, arkitektur och botanik.

Från förhistorisk tid finns inga bättre kunskapskällor än mänskliga kvarlevor och gravar. Källor som genom olika vetenskaper kan lära oss om historien och vår tid.