Gotlands förhistoria

Stenålder – ca 7400 f Kr – ca 1800 f Kr

Enstaka stenredskap och skelettdelar som är 9 400 år gamla är de äldsta spåren av människor på Gotland. Skelettdelarna från grottan Stora Förvar på Stora Karlsö tillhör de allra äldsta spåren efter människor i Sverige. Man livnärde sig på jakt, fiske och insamling. Män och kvinnor bar samma typer av vapen, fiskeredskap och hantverksföremål. Några kvinnogravar från 2750- 2300 f Kr har föremål som kan tolkas som att dessa kvinnor varit utövande shamaner.

 

Stenålderns Gotland såg inte ut som nutidens ö. Gotland var mindre eftersom havsytan låg betydligt högre än idag. Klimatet var något varmare än idag och landskapet bestod av öppna hedlandskap och skogar med tall och lövträd. Det fanns gott om sjöar och vattendrag. Här fanns gott om säl, fisk, fågel och ätliga växter. Det kom att dröja till 2000 f Kr innan gotlänningarna fick jordbruket som sin huvudnäring. Flera stora boplatser från yngre stenålder finns runt Gotlands kust. Flinta, horn och en del andra råvaror togs till Gotland från det svenska fastlandet.

 

Bronsålder – ca 1800 f Kr – ca 500 f Kr

Brons, en legering av koppar och tenn, kom till Gotland från Centraleuropa i form av färdiga föremål, främst vapen. Boskapsskötsel och jordbruk utvecklades men jakt och fiske fortsatte att vara en viktig del av försörjningen. Allt mer mark för odling röjdes på Gotlands inre delar.

 

Samhället blev mer manligt inriktat under den äldre bronsåldern. De fynd  som hittats på ön äldre bronsålder är alla dominerade av manliga attribut som yxor, dolkar, skäror, svärd och spjut, vilket kan tolkas som att samhället blivit mer manligt inriktat än under stenåldern.

 

Ett samhälle grundat på boskapsskötsel och jordbruk och med en fastare bosättning krävde mer organisation, liksom handeln och hantverket med den dyrbara metallen. Även de stora mäktiga gravarna, storrösen och skeppssättningar, tyder på att samhället var mer socialt uppdelat än tidigare. Gotland är, tillsammans med Skåne, Sveriges fyndrikaste landskap när det gäller föremål från bronsåldern. Under den yngre bronsåldern blir kvinnliga föremål betydligt vanligare på ön.

 

Järnålder – ca 500 f Kr – 1050 e Kr

Gotlänningarna lärde sig att använda järn ca 500 f Kr och blev skickliga smeder. Järn var billigare och mer lättåtkomligt än brons. Åkerbruk och boskapsskötsel var som tidigare den viktigaste näringen. Under äldre järnålder byggde man stora långhus med kraftig stengrund. De gotländska gårdarna har nästan aldrig varit samlade i byar utan legat som ensamgårdar. I dag kan man fortfarande på många ställen se rester av husgrunder från äldre järnålder. I anslutning till husgrunderna finns ofta också rester av fägator, hägnader och gravfält, som man nu börjat anlägga i anslutning till gårdarna. Vid den här tiden började det kulturlandskap som vi ser idag att växa fram.

 

Kontakterna med omvärlden ökade. Under romersk järnålder, århundradena närmast efter Kristi födelse, nådde många föremål från det romerska riket Gotland. Här har påträffats guldmynt, glasbägare, vinskopor och vinsilar, romerska statyetter mm. Många av importföremålen, som vinserviser och dryckeshornsbeslag har hittats i kvinnogravar.

 

På 500-talet e Kr började man bygga mindre hus av trä och de stora långhusen övergavs. Jordbruket var fortfarande öns huvudnäring. Befolkningen ökade och allt mer mark odlades upp.

 

Vikingatid

Under järnålderns sista del, vikingatiden, blev handel en allt större och viktigare inkomstkälla för Gotland. Till öns många hamnplatser koncentrerades handel och hantverk. Det alltmer omfattande jordbruket gav ett visst överskott. Man odlade korn, vete, råg, havre, lin och hampa. Djuren man höll var får och getter, svin, nötboskap, hästar och höns.

 

Enligt vissa beräkningar kan Gotlands befolkning under vikingatiden ha varit mellan 15 000 och 20 000 personer. Många gotlänningar drog nu ut på handelsfärder, främst österut. Med sig hem hade de pälsverk, sidentyger, smycken, bivax och silver. Gotlänningarnas strategiska position mitt i Östersjön gjorde det lätt för dem att förmedla varor, och många av tidens viktigaste handelsvägar genom Östersjön passerade Gotland. Denna transithandel ökade förtjänsterna och många av öns invånare blev rika på sin handel. Silver som mynt, smycken och i obearbetad form var det internationella betalningsmedlet. Fler än 700 silverskatter har hittats i den gotländska jorden. Runinskrifter på bildstenar och andra föremål berättar om en del av de gotlänningar som gjorde långa resor till fjärran länder.

 

I Gutasagan, nerskriven under 1220-talet, berättas hur gutarna tillbad hedniska gudar innan de blev kristna och hur de vid bloten offrade mat och dryck, boskap och människor. Fynd från gotländska offerplatser bekräftar Gutasagans vittnesbörd. Offren som skulle stärka människans förhållande till gudarna var avsedda för evig tid och kunde inte tas tillbaka av den ursprunglige ägaren. Samma sak gällde möjligen för de på Gotland så talrika nergrävda silverskatterna. Enligt den isländska Ynglingasagan kan det silver man grävt ner under jord användas av sin ägare i Valhall efter döden.

 

När kristendomen under 1000-talet började bli allmän på Gotland minskade bloten, men det dröjde länge innan människorna helt övergav sina gamla seder och gudar. Gutarna fortsatte att begrava sina döda med kläder, smycken och dräktprydnader även efter det att de officiellt antagit den nya religionen. Gotlands gamla och nära kontakter med folken längs Östersjöns östra sida har avsatt flera spår, som till exempel små hedniska amuletter tillverkade av bärnsten.

 

Införandet av den nya trosuppfattningen underlättades av att Maria, Jesu moder, i folkreligionen fick axla de gamla gudinnornas roll som fruktbarhets- och modergudinna, men också som den som främjar grödorna och god väderlek. Träskulpturer föreställande Maria fyllde de nya templen – kyrkorna.

 

Medeltid

Under medeltidens första århundraden växte Gotlands betydelse inom Östersjöns handel. Till en början var det landsbygdens befolkning som svarade för merparten av handeln men under 1100-talet blev den vikingatida hamnplatsen Visby öns handelsmetropol. En omfattande inflyttning av utländska köpmän bidrog till att staden växte i storlek och i betydelse inom den internationella handeln. Det gällde främst handeln mellan Novgorod i Ryssland och Västeuropa, en handel som i hög grad kom att ligga i gotländska händer. Handeln organiserades i den så kallade Hansan, som sträckte sig över Östersjöområdet, Norge, England, Nederländerna och Belgien. Den internationella handeln gav stort välstånd både till Gotlands ”farmannabönder” och till Visbys köpmän. Gutarna gynnades under medeltidens början av låga skatter jämfört med övriga Sverige, en viktig orsak till välståndet på ön.

 

De produkter som gjorde Gotland så framgångsrikt i den internationella handeln producerades inte på ön utan hämtades från den östra sidan av Östersjön. I Novgorod hade gutarna redan under 1000-talet uppfört en handelsgård – Gutagård, dit ryska jägare levererade pälsverk, och från det baltiska området köptes bivax, en eftertraktad vara av kyrkans folk i hela den kristna världen där det användes till vaxljus. Under medeltiden producerade skickliga stenhuggare på Gotland mängder av konstnärligt högtstående dopfuntar. Över tusen gotländska dopfuntar gick på export till kyrkor i hela Östersjöområdet.

 

Öns medeltida välstånd har lämnat spår i form av ett stort antal praktfulla köpmanshus i Visby och lämningar efter ståtliga byggnader på öns gårdar. En gotländsk gård kunde under 1200-talet ha boningshus, förrådshus, ekonomibyggnader samt gårdsport uppförda i sten. Från de rika gårdarna finns en rad föremål bevarade som visar på stort välstånd. Förutom föremål av guld och silver (som visas i skattkammaren), finns påkostade inredningsdetaljer som exempelvis ljusstakar och bestick. Från Gotlands landsbygd har också en imponerande samling av utsökt dekorerade medeltida möbler bevarats.

 

I slutet av 1200-talet övergick Hansan från att vara en organisation av köpmän till att bli en sammanslutning av städer. Bönderna utanför Visby var nu inte längre välkomna att delta i den internationella handeln. Den viktigaste symbolen för brytningen mellan stad och landsbygd blev den mur som Visbyborna hade byggt runt sin stad. Motsättningarna ledde till ett inbördeskrig på Gotland 1288.

 

Visbyborna gick segrande ur striden, men redan under 1300-talet började staden förlora i betydelse. Gutarna fick allt större konkurrens i handeln med de östliga varorna, och 1350 drabbade pesten Östersjöområdet.

 

År 1361 erövrade den danske kungen Valdemar Atterdag Gotland efter att ha mött de gotländska bönderna i flera slag. Det avgörande slaget stod utanför Visbys murar där omkring 1800 gotlänningar stupade. De döda begravdes i massgravar som undersöktes av arkeologer i början av 1900-talet. Fynden från dessa gravar visar inte bara hur en bondearmé var beväpnad på den tiden, utan också på slagets våldsamhet.

 

Under 1300-talets sista årtionden inleddes en period med omväxlande danskar, vitalianer, Tyska ordensriddare och nordiska unionskungar vid makten. Gotland och Visby var nu definitivt långt från sin tidigare roll som nordeuropeiskt handelscentrum.

 

När Visborgs slott grundades i sydvästra hörnet av Visby stadsmur i början av 1400-talet, drabbades Gotland av ytterligare försämringar, inte minst på grund av stora skattehöjningar. Under en lång följd av år kom olika danska slottsherrar att styra ön, oftast med mycket hård hand. Mellan 1645 och 1676 var Gotland åter under svenskt styre. År 1676 intog dansk militär åter ön. Slottet förstördes 1679 i samband med att danskarna lämnade Gotland, och i dag återstår endast små rester av det en gång så mäktiga fästet. Slottsherrarnas agerande medförde att befolkningstalen sjönk både på landsbygden och i Visby. Gotland hade förvandlats till en fattig utpost mitt i Östersjön.

 

 Fast utställning och visas året runt på Fornsalen.