Slöjd- & formkonsulenter

Laggkärl och tunnor

Vad är det för skillnad på laggkärl och tunnor?

Vi ska titta närmare på tunnbinderi och laggning på Gotland.

 

- Hur såg Tunnbindarskrået ut i Visby innan näringsfriheten?

- Hur mycket tunnor bands på landsbygden?

- Fanns det samröre mellan skrået och landsbygden ? tex. i form av tillverkning av stavämnen på landsbygden?

- Hur går det till att tillverka en kalktunna ?

- Vilket förhållande har vi till vår tids emballage?

 

Dessa frågor hoppas vi få svar på under hösten. Har du idéer kring dessa frågor eller sitter på fakta om tunntillverkning i din socken, så hör av dig.

 

Bakgrund

Försäljning av kalk, tjära och strömming krävde förr otroliga mängder av tunnor. Ett emballage som tillverkades av såväl professionella tunnbindare som händiga bönder. Gotland skiljer sig lite från resten av landet eftersom allmogens metoder för baljor och kärl mer liknade tunnbinderi än laggning.

 

Skillnaden ligger annars huvudsakligen i tunnbindarens bruk av effektiva specialverktyg och metoder för standardiserade mått. Det gjorde att tunnbindaren utgick från ett stålband som fylldes med stavar och bändes samman i ändarna med hjälp av eld. Tunnas kanter hyvlades jämna och ett spår för lock och botten skars in med hjälp av ett kort sågblad på anhåll.

 

Tunnbindarna var ett viktigt skrå och en av de största i Visby. Eftersom det mesta packades i tunnor fick de en nyckelfunktion i gamla tiders handel.

 

På landsbygden laggade man. Då utgick man från botten och skar fram stav efter stav som en efter en passades in mot botten. Laggspåret skars med kniv. Banden av trä gjordes ungefär på samma sätt men av olika träslag beroende på lokala förekomster.

 

Tunnor betraktades i de flesta fall som simpel förpackning och få trätunnor sparades åt eftervärlden.
På Gotland lär miljontals tunnor ha tillverkats för kalkbruken och lika många har gjorts för fisk och spannmål. I dag finns endast ett fåtal kalktunnor kvar på ön.

 

 

Senast uppdaterad: oktober 17, 2016