FORNSALEN

Bild på monter med skelett

10 000 år – Gotlands förhistoria

Människor har bott på Gotland i nästan 10 000 år. De äldsta lämningarna är 9400 år gamla och därmed bland de äldsta i Sverige.

 

Stenåldern (7400 f Kr – 1800 f Kr)

De tidigaste spåren av människor på Gotland är 9400 år gamla. Lämningarna från grottan Stora Förvar på ön Stora Karlsö utanför Ekstakusten är bland de allra äldsta i Sverige. Dessa stenåldersmänniskor levde på att jaga, fiska och samla. Män och kvinnor bar samma vapen, fiske- och hantverksredskap. Vissa kvinnogravar från 2750-2300 f Kr innehåller föremål som kan tolkas som shamaners ägodelar.

 

Stenålderns Gotland såg inte ut som nutidens ö. Gotland var mindre eftersom havsytan låg betydligt högre än idag. Klimatet var något varmare än idag och landskapet bestod av öppna hedlandskap och skogar med tall och lövträd. Det fanns gott om sjöar och vattendrag. Här fanns gott om säl, fisk, fågel och ätliga växter. Det kom att dröja till 2000 f Kr innan gotlänningarna fick jordbruket som sin huvudnäring. Flera stora boplatser från yngre stenålder finns runt Gotlands kust. Flinta, horn och en del andra råvaror togs till Gotland från det svenska fastlandet.

 

Bronsåldern (1800 f Kr – 500 f Kr)

Brons, en legering mellan koppar och tenn, kom till Gotland från Centraleuropa, främst i form av arbetade föremål som vapen. Så småningom började man även utveckla och bearbeta bronsföremål även på Gotland. Utvecklingen gick mot jordbruk och husdjurshållning, även om fiske och jakt fortfarande var betydelsefulla inslag. Alltmer mark i Gotlands inland togs i bruk. Under bronsåldern blev samhället mer mansdominerat, vilket märks i bronsåldersfynden som är dominerade av yxor, svärd, knivar och dolkar.

 

Ett samhälle grundat på boskapsskötsel och jordbruk och med en fastare bosättning krävde mer organisation, liksom handeln och hantverket med den dyrbara metallen. Även de stora mäktiga gravarna, storrösen och skeppssättningar, tyder på att samhället var mer socialt uppdelat än tidigare. Gotland är, tillsammans med Skåne, Sveriges fyndrikaste landskap när det gäller föremål från bronsåldern. Under den yngre bronsåldern blir kvinnliga föremål betydligt vanligare på ön.

 

Järnåldern (500 f Kr – 1050 e Kr)

Gotlänningarna lärde sig att använda järn ungefär 500 år f Kr. De blev skickliga smeder. Fortfarande stod jordbruk och husdjurshållning för huvuddelen av försörjningen. I början av järnåldern byggdes stora, rektangulära hus med robusta stengrunder. Många av dessa finns kvar än idag och går att se runt om på ön.

 

Kontakterna med världen utanför ökade. Många föremål från romersk järnålder, strax efter Kristi födelse, har hittats på Gotland. Det handlar om guldmynt, glasbägare, vinslevar, romerska statyetter m m. Flera av dessa har hittats i kvinnliga gravar. På 500-talet började man bygga mindre hus av trä och allt mer mark odlades.

 

Vikingatiden

Tack vare öns strategiskt viktiga position mitt i Östersjön, blev handeln nu en ännu viktigare inkomstkälla för Gotland och koncentrerades till ett antal hamnar på ön. Jordbruket utökade och man odlade korn, vete, råg, havre, lin och hampa. Befolkningen beräknas ha uppgått till mellan 15 000 och 20 000 personer. Många öbor levde på handel, främst österut. De tog hem pälsar, silke, smycken, bivax och silver.

 

Enligt vissa beräkningar kan Gotlands befolkning under vikingatiden ha varit mellan 15 000 och 20 000 personer. Många gotlänningar drog nu ut på handelsfärder, främst österut. Med sig hem hade de pälsverk, sidentyger, smycken, bivax och silver. Gotlänningarnas strategiska position mitt i Östersjön gjorde det lätt för dem att förmedla varor, och många av tidens viktigaste handelsvägar genom Östersjön passerade Gotland. Denna transithandel ökade förtjänsterna och många av öns invånare blev rika på sin handel. Silver som mynt, smycken och i obearbetad form var det internationella betalningsmedlet. Fler än 700 silverskatter har hittats i den gotländska jorden. Runinskrifter på bildstenar och andra föremål berättar om en del av de gotlänningar som gjorde långa resor till fjärran länder.

 

I Gutasagan, nerskriven under 1220-talet, berättas hur gutarna tillbad hedniska gudar innan de blev kristna och hur de vid bloten offrade mat och dryck, boskap och människor. Fynd från gotländska offerplatser bekräftar Gutasagans vittnesbörd. Offren som skulle stärka människans förhållande till gudarna var avsedda för evig tid och kunde inte tas tillbaka av den ursprunglige ägaren. Samma sak gällde möjligen för de på Gotland så talrika nergrävda silverskatterna. Enligt den isländska Ynglingasagan kan det silver man grävt ner under jord användas av sin ägare i Valhall efter döden.

 

När kristendomen under 1000-talet började bli allmän på Gotland minskade bloten, men det dröjde länge innan människorna helt övergav sina gamla seder och gudar. Gutarna fortsatte att begrava sina döda med kläder, smycken och dräktprydnader även efter det att de officiellt antagit den nya religionen. Gotlands gamla och nära kontakter med folken längs Östersjöns östra sida har avsatt flera spår, som till exempel små hedniska amuletter tillverkade av bärnsten.

 

Införandet av den nya trosuppfattningen underlättades av att Maria, Jesu moder, i folkreligionen fick axla de gamla gudinnornas roll som fruktbarhets- och modergudinna, men också som den som främjar grödorna och god väderlek. Träskulpturer föreställande Maria fyllde de nya templen – kyrkorna.

 

Läs mer

Mer om förhistoriska föremål – Sök i samlingarna     

Tillbaka till fasta utställningar på Fornsalen

 

Senast uppdaterad: september 20, 2016